Idag när jag var ned i tvättstugan så hade någon imbecill person inte tömt maskinerna från tvätt, dessutom så hade de glömt att starta en maskin... Jag hävde ner allt i en trådbackskorg och åkte upp och letade reda på syndaren, en yrvaken person öppnade och jag sa att de kunde ju hämta deras tvätt, vilket de skulle göra.

Egentligen borde man ha slängt allt på golvet men sån är inte jag, tänkte att de kunde ju ha någon orsak att skylla på men det hade de tydligen inte. Tycker att när man bor i ett flerfamiljshus så får man se till att sköta sin tvättid, eller är jag fel ute?

Hur hade DU gjort?

Länge sedan man skrev på den här sidan men bättre sent än aldrig kan man ju säga när man inte hittar på en bättre förklaring. Har väl inte haft någon direkt lust att skriva heller för den delen och jag frågar mig själv varför jag har kvar denna "blogg"? 

En blogg är ju något man ska skriva och uppdatera ofta, vilket jag skulle gissa vore minst tre inlägg om dagen och det har jag inget intresse av att göra. Jag skriver när jag vill och om det så blir ett inlägg om året eller tre om dagen, det får framtiden utvisa.

Det viktigaste som är på väg att hända i mitt och Emmas liv är att vi ska få barn i juni, ett efterlängtat litet knytte som vi har försökt få till under en tid men till slut så "ramlade bitarna på rätt plats". Barnet som vi tror är en flicka kommer att få växa upp i ett barnvänligt område i Sätra, vi kände båda att vi ville ha något större än våran tvåa på söder och flyttlasset sker i april. 

Lägenheten som vi kommer bo i är en trea på 79 kvm + källarplan med en gillestuga och tvättrum, så det är ju egentligen som en fyra. Vi är övertygade om att vi kommer att trivas riktigt bra där och att vårat barn kommer att få det bra! Visst det hade kunnat funkat en tid där vi bor nu men med en blivande stamrust och att barnet växer fort och kommer behöva mer yta så kände vi att det lika gärna kunde ske på en gång. 

Det känns jäkligt skönt att veta att vi kommer få det bra och att "allt" faktiskt löser sig med tiden! ;)

Vi har funderat över många namn hitills och några förslag har varit riktigt bra och många har varit katastrof från min sida, kanske det blir något av idéerna vi har kommit på eller så blir det något helt annat... När barnet väl kommer ut så kanske det inte alls ser ut att heta det vi har tänkt oss och då får vi helt enkelt hitta på något annat., det kan ju inte vara så svårt att komma på ett passande namn.

Många tankar far omkring i skallen över hur det kommer bli att bli förälder, Jag? pappa? Det är det en underbar känsla att veta att det faktiskt finns en liten person i Emmas mage som är den del utav mig och att jag kommer att lära "henne" att gå och cykla och om jag har tur så kommer jag att vara närvarande när barnet tar sina första steg och säger sitt första ord... Undrar vad det kommer att bli för ord? Jag gissar på Selma som våran underliga katt heter.
 
Jag tror och hoppas att vi kommer att bli bra föräldrar men hur det kommer att bli vet man inte förrens man är där, ett livslångt åtagande som både jag och Emma har längtat efter otroligt mycket.